Isabell Bjurén

det finns ingenting som gör mig så lycklig som att sitta och läsa mina skrivna sidor i dagboken från den tiden när vi träffades, dejtade. alltid får jag samma pirr i magen...om och om igen. 
midsommar i leksand nollsju, för första gången, på efterfest hemma hos kalles storebror och jag var livrädd. jag tyckte det var lite läskigt med sprit och sånt. däremot satt världens sötaste kille i soffan i vadagsrummet, lite senare även jag.
ingen sa ett ord. jag skyller på min tandställning som jag så kärt hade i munnen då. varför inte han gjorde det vet jag inte för han tyckte ju att jag var söt. att jag var en söt blyg tjej med tandställning och två långa flätor. han däremot var de finaste jag hade sett på riktigt, helt perfekt. morotsformade leejeans, converse och en blå randig tröja som bara gjorde honom ännu finare. om det nu var möjligt. det gick lång tid och tänkte inte så mycket mer på honom. dock tänkte jag nog lite besviket på mig själv varför jag inte ens kunde få fram ett -hej under natten. det kändes kört och livet rullade på. gymnasiet, med läxor, killar och alla andra tänkbara problem. det var nog inte min tid kan jag känna såhär i efterhand. skolan gick bra och jag var glad men på något sätt var det en osäker tid som var i behov av bekräftelse. som man fick ibland, ibland inte. från allt och alla. en sak som jag tänker på, allt tjafs tjejer mellan. varför. var man rädd för att mista sina vänner. därför fryste man ut människor för vara säker på att man fick ha sina bästa vänner för sig själv. jag tror att de tre åren går förbi många utan någon som helst smärta. men att många faktsikt går förlorade under just tiden, gymnasiet. det gör ont att tänka på dem som alltid satt ensamma i matsalen, då var det bara någon. det var ju alltid så så det kändes inte så mycket. men det är nog bara ett fåtal som väljer det själva. 
nu fick jag en klump i magen och inte alls sugen på att skriva mer om min kärlek. jag ger den istället till alla som behöver den. vad ska man göra för att alla ska få må bra?